Hästpuls!

Min häst blev sjuk igår. Ett telefonsamtal mitt i middagen som fick blodet att frysa; "Sveifla mår inte bra, hon bara ligger, du måste komma!" Lilleman fick äta upp maten i bilen och tankarna går på högvarv. Samtal med veterinär fick mig att lugna mig lite då vi kunde utesluta alla hästägares mardröm kolik. Flera timmars omtanke och pysslande, kolla temp, puls, andning, avföring, slemhinnor, vätska, fler samtal med veterinär och hästen bara ligger, som halvdöd. Precis när jag bestämt mig för att åka hem surrar det lite extra runt benen, jordgeting. Dom har byggt ett bo i golvet i ligghallen! Veterinären sa att dom kan få en allergisk reaktion av för mycket bett. Lättad över att hitta orsaken bygger vi för med plankor så att hästarna inte kan gå in och husbond lovar att ta fram nåt bra gift till de små djävlarna.

När det händer något allvarligt, när oron och rädslan tar över blir man ganska liten på jorden. Det är då man upptäcker vilka som verkligen bryr sig. Älskling kom och hämtade Lilleman och när jag kom hem var det nydiskat och nystädat. Hur cool och frän man än må vara är det omöjligt att inte bli patetiskt överlycklig över en sån sak!

Semester nr 2

Nu satsar jag på fint väder på dagarna (till min bränna), svalt på nätterna (till hästarna) och varmt vatten (åt ongen).

Beroende

Jag visste hela tiden att jag skulle åka dit, därför var jag också motståndare så länge. Jag är så kär i min telefon. Jag pysslar om den, köper fina dyra skal åt den, pratar med den, laddar ner appar, flyttar omkring appar, visar alla andra vilka braiga appar jag har, det händer t.o.m att jag pratar i den! Det kanske är någon form av åldersnojja som smugit sig på mig, ungefär som när tanterna klär sig i ungdomliga kläder? Jag ser världsvan och cool ut i min fräna telefon. Eller vänta, jag klistrade ju på en häst på baksidan av telefonen igår, det kanske bevisar vilken ålderskategori jag tillhör...

Semester

Är man från vackra Höga Kusten vet man vart man ska hitta smultronställena ingen turist hittar, bara vi och den storslagna naturen! Två härliga sommardagar blev det, innan regnet öste ner igen.

Vitiligo

När jag gick i femman vär jag superkär i en kille i sexan, som sig bör. En dag hände det, det var bara vi två kvar som väntade på taxin hem från skolan. Hela kroppen pirrade av förväntan och jag förstod att han skulle säga något till mig. Han sa: Haru ätit glass? åsså flinade han. (killar är svin) Nu kan jag även skryta med att jag har en hel världsatlas i min panna :)

Vitiligo är för övrigt en helt ofarlig hudsjukdom och som min mamma alltid har sagt, så ger den bara karaktär. Kram på er i solen!