Söndagstankar

Det blir verkligen vad man gör det till, livet altså. Jag kan sitta och tjura i flera veckor och tycka att någon borde ringa, någon borde hälsa på, någon borde väl kunna vara den där vuxna som säger förlåt för att jag inte har hört av mig. Men ju fler veckor som går så inser jag att ingen gör det, för dom sitter på samma sätt hemma hos sig och tjurar över att ingen är vuxen. Och det är ju så förbenat jobbigt att vara vuxen, gå tillbaka till sig själv och tänka utifrån någon annans synvinkel, låta andra känna som dom gör och acceptera dom. Lättare är det då att sitta ensam i sitt torn, låta håret växa och vänta på att prinsen ska komma och rädda en på sin vita springare, bort från den trista vardagen, mot ett liv i äventyr med fest varje kväll och människor som älskar en oavbrutet. Prinsen är dessutom HAN som jag alltid har drömt om, utan brister och fel, med kärlek i överflöd. Amen.