Det är inte aldeles helt lätt att leva varannan-vecka-livet. Min lilla lilla stora 7åring har fastnat i ett pratande som inte har några begränsningar. Jag älskar att prata med honom, det finns så många fantastiska härliga tankar, men när dom lär sig att även prata på inandnigen blir mammaöronen ganska trötta. Det är då inte helt ovanligt att komentarer som "mamma man måste lyssna på sina barn" dyker upp och jag upptäcker att dom är helt sanna, jag har slutat lyssna. Plötsligt inser jag att tankarna dyker upp, dom förbjudna och fula; ååå va skönt, imorrn är det pappavecka! och i samma ögonblick man tänkt dom kommer det dåliga samvetet som ett slag i magen. Vissa tankar får man inte tänka! Men samtidigt, jag älskar ju min son mer om jag älskar mig själv, jag älskar mig själv mer om jag mår bra och jag mår bra om jag får vara själv en stund= yes! egovecka-börjar-nu!!